Något som verkar vara svårt att förstå i hästvärlden är att alla grenar har sina negativa sidor. Även om man älskar sin gren måste man inse det.

Det går inte att komma ifrån att inom alla ridgrenar är det ett stort problem att ryttaren inte passar sin häst storleksmässigt, i vissa grenar och bland vissa hästraser är det tydligare än andra.

Ta t ex islandshästarna och många av deras ryttare. De flesta är för långa, för tunga eller både och. Alla vet att islandshästar är kända för att klara större personer trots att de själv är små. Så är kanske fallet så länge ryttaren är duktig, balanserad och inte alltför stor på lilla isisen.

Enligt många islandsryttare är isisar de svåraste att rida, speciellt eftersom att de som ryttare måste vara så noggranna med hur de sitter på hästen för att den ska bära upp sig på rätt sätt. Men det är helt omöjligt att ”man, 100 kilo, 185cm lång, orutinerad med urusel balans” vet hur han ska sitta på isisen som är runt 135-145cm i mankhöjd för att inte belasta den fel.

Det handlar inte om att se ner på andra grenar eller att rangordna vilken som är bäst eller svårast. Det handlar om att våga lyfta fram det negativa och det man tycker är fel inom alla grenar och områden så man kan göra något åt det, för hästarnas skull. Dressyren har t ex rollkur, men bara för att man är en dressyrryttare betyder det inte att man själv utövar eller stöttar metoden. Alltså behöver inte jag ta åt mig om någon säger att dressyrryttare är för jävliga för att de utövar rollkur eller att hoppryttare är idiotiska för att de pressar hästarna över för höga hinder för tidigt, därför behöver inte heller de isisryttare som vet att de inte skadar sin häst genom att sitta på den ta åt sig  och inte heller de som vet att de gör ett bra jobb med sina travare osv. :)